Stripping

Så heter det när pälsen ska ryckas, trimmas eller plockas av på en terrier.

Vår lilla lurviga Akleja hade lagom till sommarvärmen lagt på sig full vinterutstyrsel, med långkalsonger, undertröja och tjock krage.

Inte bara såg hon ut som en raggdyna, utan det är ganska opraktiskt på många vis. Bara en sån sak att allt, precis allt är täckt av vita hår….

Vid förfrågan hos närmaste djuraffären, så visar det sig att i en vrå bakom affären håller en hundtrimmare till. Som klipper, trimmar, strippar (hundar alltså), badar och friserar. Det var en jättetrevlig tjej, som hade ett gott handlag med hunden. Dessutom fanns det en liten veterinärklinik i en annan vrå av byggnaden.  Så i samma besök kunde vi ordna med förnyelse av den årliga rabiesvaccinationen, plus en annan vaccination som behövs här i varmare länder, avmaskning och en säkerhetskontroll att hon inte råkat bli dräktig när vi hade objudna gäster i trädgården tidigare.

Så nu har jag en prickig, strippad ”valp”. Hon är halva storleken, och ser ut som en annan hundras! Dalmatiner-korsning eller nåt. Vilken skillnad!Som belöning för att hon varit duktig i flera timmar, inhandlades en ny leksak (som enligt försäljaren skulle vara ”terrier-säker”) och en boll. Akleja är svårt bolltokig och kan fördela en boll till atomer på bara några sekunder om hon får. Men den här bollen hamnade i poolen, och hon är ingen retriever, så hon försöker att få bollen ur vattnet genom ren viljekraft. Återstår att se hur hon lyckas med det.

Tillväxt

Kusin Annalena skickade mej en liten mängd tomatfrön, efter sitt besök här tidigare. Då hade jag redan köpt en påse tomatfrön i mataffären, men hon menade att den sorten hon hade nog var mycket godare.

Dom kom fasttejpade på ett papper med påskriften: ”Indiska djungeltomater. Fröna är från 2009, så grobarheten kanske inte är den bästa, räkna med 25%” Det var bra nog för mej. Men jag kunde inte pilla loss fröerna från tejpen, så jag klippte brevpappret i små, små bitar och planterade hela rasket: papper, frö och tejp, i små torvkrukor.

Sen var det bara att vattna och hoppas på det bästa…..  Av ”köpefröerna” blev bara ett enda skott, men dom indiska grodde som bara den. Kan det ha varit näring i brevpappret?

Nu har jag fått plantera om allihopa två gånger för dom växer ur krukorna. Och om det inte blir några tomater (jag tvivlar på min förmåga att klara det här), så är det i alla fall fina gröna buskar…

Men det finns väl inget godare än en tomat som är plockad solvarm direkt från plantan?!

 

Äntligen är hyllorna på plats

Det som bara varit tomma nischer i väggen, på vardera sidan öppna spisen, skulle fyllas med hyllor.

Det tog lite tid att hitta en snickare. En sån där händig karl med verktyg i ett bälte, ni vet. Vid förfrågan, så dök det först upp en kille (i kostym!) som visade sig vara en ”designer”, och som kom tillbaka veckan efter med en ritning och ett kostnadsförslag. Som var lätt hårresande! De pengarna hade räckt att köpa 100 Billy-bokhyllor på IKEA, tror jag. Och vad gäller ritning: hur svårt kan det vara? Jag gjorde en egen ritning, fick kontakt med en äkta snickare, och sedan tog det inte så lång tid innan de tomma, vita hålen i väggen fyllts med hyllor. Till en klart mer moderat kostnad.

Och innehållet i de resterande staplarna av flyttkartonger kunde flyttas upp i hyllorna. Säkert kan dessa saker arrangeras mer smakfullt, men jag nöjde mej med att bara bli av med lådorna och tyckte att bara det var en oerhörd förbättring för rummets utseende.

Nu börjar huset att se mer bebott ut. Det är ju första gången jag flyttar in i ett helt nybyggt hus, och det är ju massor av detaljer som måste sättas upp. Sånt som man liksom inte tänker på: handdukshängare, toapappershållare, gardinstänger och städskåp. Det tar man ju bara för givet annars. Fast det är en rätt rolig upplevelse, så jag klagar inte.

(Hyllorna har funnits på plats ett tag. Det är bara jag som varit lat med att lägga upp bilder)

Den tjusigaste klänningen

Det dröjde länge innan jag klarade av att ta tag i uppgiften att skaffa mej en klänning till bröllopet. Jag hade ingen aning om var jag skulle börja, och sköt problemet framför mej.

Allt jag visste var att jag inte ville se ut som en marängpuff, eller som en ”50, snart 15″…. Så de flesta traditionella klänningarna var helt ute ur ekvationen. Men sen då? Att hitta något som passar min ålder och status och som är elegant utan att vara tråkigt. Suck! Mina väninnor påstod att det här väl var ett angenämt problem att ha….

Absolut INTE!!

När min väninna Cat tog med mej på en sight-seeing i Lissabon i slutet av februari så ägnade vi oss åt en hel del ”virtuell shopping”. Det innebär att man går in i alla de tjusigaste (och dyraste) boutiquerna och tittar ut alla fina saker man inte köper. Och på det viset ”sparar” tusentals euro. Vi hade väl redan ”sparat” åtskilligt när vi, på väg mot stationen, av en händelse snubblade in hos Storytailors, som hade massor av läckra och ovanliga saker.

Inspirerad av derasbrudklänningar, fick jag färdigt min idé om hur den skulle se ut, och några veckor senare var jag där igen, tillsammans med väninnan Desirée som smakråd.

Deras designer och jag pratade igenom hur det hela skulle kunna se ut, och medan jag pratar, visar och förklarar så gjorde han en skiss och sedan var det provning av vissa modeller och måttagning.  Spännande!

Desirée och jag har lunch i Chiado

Ytterligare några veckor senare var det dags att prova på riktigt. Den här gången var det Janette  som följde med för att vara mitt stöd.  Och vilken upplevelse det var att se skapelsen helt klar! Jag kunde inte tro mina ögon när jag såg mej i spegeln! Och skorna som jag av en slump inhandlat på Fältöversten passade precis. (Tur som en tokig ibland).

Trots att det satt nålar överallt, som på en voodoo-docka, (inte nysa eller hosta nu), så kände jag mej som Askungen, när jag kråmade mej framför spegeln, för att komma åt att se ur alla vinklar.

Och nu dök precis alla fjärilarna upp i maggropen. Ryyys, så spännande!

Review from New York Times.

Nedräkning!

Nu är det mindre än tre veckor kvar!!!

Nedräkningen till Den Stora Dagen pågår för fullt. Och nu börjar jag bli nervös…

Jag ska nämligen gifta mej!  Något som jag inte kunnat förutse när jag passerade 50-strecket. Trodde väl att detta var något som i bästa fall hände före de 30. Men nu är det på riktigt.  Jag har allting jag kan önska och ser fram emot att få säga ”I do” till mannen i mitt liv. Jag har av olika skäl valt att inte skriva om det här på bloggen tidigare, trots att det för all del varit planerat ett tag. Men nu börjar det ju bli så nära att det inte går att komma runt.

Förberedelserna är många, och det är tusen detaljer att tänka på och ordna med. Fortfarande har jag inte fått äktenskaplicensen, som jag skickat efter! Men de viktigaste detaljerna är ordnade och klara, och jag har god hjälp med sånt som jag inte är så bra på själv.

Igår gjordes planer för blommor, bilar och viss logistik. Det är många gäster som kommer resandes från när och fjärran, och det är något som betyder mycket. Att få ha familj och nära vänner på plats den här dagen känns otroligt viktigt. Alla som stöttat mej genom hela den här stora förändringen i livet får vara här och själva se resultatet.

Objudna gäster

Nu är det slut på rännandet. Aklejas löp-period är över sedan ett par veckor. Så nu har vi inte längre objudna gäster i trädgården titt som tätt. Jag lyckades ta en bild på den mest enträgna kavaljeren. Han som grävde sig under grinden, genom den betonghårda marken och min barrikad av stenar.

Typ Jack Russel

Det syns väl att det är en riktig rackare? Ett öra upp och ett ner. Här är han på väg in i köket – han har redan kört huvudet i glasdörren ett par gånger…

Jag ser honom fortfarande då och då, ute på egen hand, för han har visst upptäckt tjusningen med att ta sig egna små utflykter. Hormonerna spelar säkert viss roll, och jag undrar om hans ägare inte snart kommer att tycka att ett besök till veterinären kan vara värt pengarna.

Trädgården blir inramad

När vi första gången var och besökte huset, fanns det ett högt, stort och fult plåtstaket runt hela byggarbetsplatsen. Gräsligt!

När vi kom tillbaka nästa gång var det äntligen nertaget. Istället fanns det ….. ingenting…. och tomten gränsar inte direkt till någon annan trädgård, så det var liksom helt öppet. Som att bara ha slagit läger mitt på en allmänning. Vi bad om ett staket, inte minst med tanke på hund och katt.

Så när vi äntligen flyttade in var ett ordentligt staket uppsatt runt hela tomten, med bra grindar. Helt hundsäkert.  Och några enstaka cypresser som i framtiden ska bli en tät häck, var planterade och en och annan klätterväxt var också satta i jorden. Dessa hade inte riktigt förstått att avsikten var att klättra på staketet, utan slingrade sig glatt längs rabatterna i horisontalläge.

Men fortfarande hade vi väl mycket insyn. Och i synnerhet med tanke på kommande sommar vid poolen, ville vi ha lite mer skyddat.

Så nu finns en ”palissad” uppsatt runt om, mera klätterväxter på östra sidan, och cypresserna har kompletterats där det var som glesast. 

Infarten har byggts om så att det faktiskt är möjligt att köra in med bilen, och grindarna har försetts med fjärrkontroll.

Det börjar äntligen likna ”färdigt” i trädgården. Våren har kommit, och fler saker som ska blomma är planterade, och tomaterna frodas.

 

Hemma igen

Nu är det en vecka sedan jag kom tillbaka, och det har varit mycket på gång (uppdateringarna på bloggen blir lidande). Och det verkar redan som om det var så länge sedan….

Det kändes som om jag varit borta en evighet. En vecka kan vara lång tid ibland. Hela hemresan startade med tåg från Varberg till Göteborg. Byte till tåg till Stockholm. Kånka motsträviga och tunga resväskan genom Centralstation för att komma med Arlanda Express. Sedan hela proceduren med incheckning på Arlanda. Nej, väskan klarade vikten, (jag hade mina tvivel) men kändes hela tiden som en motstävig 100-kilos tamgris i koppel. Flyget gick till Frankfurt, byte till plan till Lissabon, och sedan taxi sista biten hem. En resa på ungefär 16 timmar totalt. Pust! Men det fick ju bli så, och jag sov gott långa stunder på planet.

Jag gillar egentligen att resa. Jag tittar ut genom fönstret, tittar på folk (trevlig hobby) och läser. Men det bästa med just den här resan var att få komma hem igen. Jag har känt mej så främmande i Sverige, vilket jag tyckte var märkligt. När taxin från Lissabons flygplats körde in på vår gata, så var jag verkligen hemma. Trots att jag bott här så kort tid, så har det här verkligen blivit ”hem” i mitt hjärta. Och inte minst beror det väl på att här hemma väntar min älskade.

Så skönt att få vara i hans famn igen. Så härligt att vara efterlängtad och välkommen. Jag sov gott den natten, och länge. Både av ren trötthet, men också med den trygga varma känslan av att ha min man nära. Vaknade  med en känsla av tillfredsställelse över att Sverigeresan blev vad jag hade tänkt mej, och ha mina ärenden avklarade, och att vara tillbaka där jag hör hemma.

Sverigebesök

Det fanns två huvudsyften med att göra ett kort Sverigebesök just nu. Det första var ju att få träffa mitt nya barnbarn och det andra var Deklarationen. Sedan tillkom alla bonusarna: att få umgås med döttrarna, träffa vänner och tillbringa lite tid i stugan.

Det är en märklig upplevelse att vara besökare. Jag känner mej faktiskt redan så ”främmande” när jag hälsar på. Det var tydligare nu än för ett halvår sedan, vid förra besöket. Jag får mina pikar för att jag dessutom växlar dialekt, vilket jag gör helt omedvetet. Men att resa runt med en resväska och en telefon med utlandsnummer,  ger mej en konstig känsla av att vara nån slags turist. Knepigt, faktiskt.

Jag kom till Varberg (från Stockholm) på söndagskvällen och hämtades på stationen av Frida. Hon har inget gästrum, men står gärna ut med att jag ockuperar bäddsoffan och halva vardagsrummet ett par dagar. Plus att jag lägger vantarna på bilen.

Så måndagen var reserverad för pappersarbete. Jag gjorde så gott jag kunde med den stora traven papper som skulle iordningställas för deklarationen som blir lite klurig med tanke på bodelningen. Tur att jag kan lita på LRF-konsult att lösa det problemet….

Sedan åkte vi till stan för att göra lite ärenden. Skattemyndigheten hade flyttat och jag kände mej plötsligt lite främmande i min gamla hemstad. Frida skulle till tandläkaren och som tur var hade dom ett återbud, så jag fick gjort min årliga undersökning. Gott att ha det avklarat. Inga anmärkningar förutom ”sluta röka”, så en grundlig rengöring var befogad.

På tisdagen åkte jag upp till stugan. Eländes elände! Vattenmätaren hade frusit sönder (igen) trots att frostvakt är installerad. Men hade tur som en tokig och hittade en granne som har en rörfirma. Han skickade upp en rörmokare som kom på kvällen och fixade problemet på en kvart. Härlig lyx med rinnande vatten! Ett par vänner kom på besök och kvällen tillbringades över lite vin och goda ostar.

Passade på att ta lite bilder och gå igenom vad som behöver göras med stugan. Det är lite underhållsarbete, förutom att hela badrummet behöver en riktig renovering. Det får bli sommarens projekt. Stugan har ju tillhört mina föräldrar sedan den byggdes 1976, och allt är skönt retro. Nu vill jag försöka göra den till ”min” på mest varsamma sätt. Jag gillar stilen och vill inte ändra så mycket. Men kanske byta ut detaljer i dekoren lite.

Dagen efter blev det besök hos några kära vänner (för lite tid såklart) och jag hann med lite häst också. Ytterligare några nödvändiga ärenden: inköp av kaviar, sill, choklad och lite hästsaker. Besök på Försäkringskassan, Skattemyndigheten, LRF-konsult, bokhandeln, banken, apoteket och några andra småsaker. Flängt runt som en galning men fick betat av allt på listan.

Inte minst fick jag tid att umgås med Frida. Skönt att prata utan Skype med brus och störningar. Jag är lyckligt lottad som har så underbara döttrar. Vi har ett gott förhållande till varann och trivs i varandras sällskap. Ytterligare en sak på ”lyxkontot”. Jag är bortskämd med det som är viktigast i livet: kärlek, omtanke, en nära familj och en underbar man.

Ett barnbarn!

Vilken upplevelse! Jag har blivit mormor till en bedårande liten Emma.

Hon kom till världen den första april, och hennes mor kan intyga att det inte var något lustigt över någon del av den mycket besvärliga förlossningen. (Kanske undantaget den stunden hon lekte med lustgasen).  Det slutade med ett akutsnitt, men Emma var frisk och stark, och båda föräldrarna i lyckotårar när dom till sist fick henne i sin famn.

För den nyblivna moderns del blev det en jobbig tid efteråt med infektion, feber, antibiotikadropp, blodtransfusion och många dagars extra sjukhusvistelse. Men till sist var den pärsen över och hon fick åka hem med sin baby.  Hem till den förberedda barnkammaren, och vaggan som hon själv legat i en gång.

Och då kunde jag äntligen hälsa på. Jag vet att det inte är optimalt att ha gäster när man precis kommit hem från BB, men hon har ett extra rum, och jag är ingen krävande gäst.  Dagarna i Stockholm gick fort. Var bjuden på middag ute på stan av en kär släkting, nästa dag middag hos en god vän med familj, och sedan middag hemma hos andra dottern.

Att få hålla det lilla knytet i sin famn, det var verkligen ljuvligt. Att få krama och snusa på en ny liten baby, det är en speciell känsla. Och så märkligt att känna att hon är ”min” lilla flicka. Lite gammal blev jag plötsligt, fast det är rätt okej.

Jag har njutit i fulla drag av att umgås och prata med alla. Och ha tid att verkligen bara vara hos flickorna. Vi hade planerat en ridtur på lördagen. Jag skulle få prova Saras fina häst, vilket jag sett fram emot. Men när jag vaknade på morgonen var hela Stockholm vitt! Det hade snöat under natten, och allt förvandlades snart till en decimeter med riktigt blött slask. Inget vidare ridväder alltså.  Istället passade Sara på att inviga mej i nöjet att spela Wii  med balansplatta. Jag visste redan innan att jag har dålig balans och koordination. Nu finns det kvitto på det. Jag suger på slalom. Är helkass på Ravin Rabbids. Men kul var det ju.

På söndagen följde jag med den nyblivna familjen på sushi-lunch medan Emma sov gott i sin vagn.

Marita har själv skrivit om den stora händelsen första april, på sin egen blogg: Beridaren