Utanför dörren

Staying-at-Home-quotes-comfort-quotesJag har vågat mej ut litegrand. Det är konstigt, att jag dras som en magnet till hemmet, så fort jag är iväg. Jag kan vara i stallet, i affären eller ute med vänner, och rätt som det är så måste jag bara hem. Genast. Där jag känner mej trygg. Eller vad det nu handlar om. Det är liksom lite osäkert att vara utanför hemmet.

Kanske beror det lite på att jag brukat skynda mej hem till Peter, efter att ha varit i stallet på förmiddagen, så vi kunde äta lunch och sedan tillbringa eftermiddagen tillsammans. Och sedan, när han var dålig i ryggen, så var han ju beroende av min hjälp, så då ville jag inte vara borta för länge i taget.

Men nu är det ju inte så längre, så jag försöker lära mej att ta ut svängarna lite mer. Vara i stallet mer, träffa mer folk, vara borta längre. Det är en långsam process…

Jag borde faktiskt ta av mej klockan, de dagar jag inte har en tid att passa. clockBackground

Jag har faktiskt träffat lite nytt folk också. Det är nyttigt att gå utanför bekvämlighets-zonen. En anledning att tvätta håret, snygga till sig, och kliva ur joggingbyxorna och den urtvättade T-shirten. Och det är annorlunda att umgås med folk som inte känner mej som ena halvan av ett par, och som inte har minnen av Peter. Man pratar om helt andra saker, och för en stund kan jag vara i en annan värld. En värld där folk har en massa annat om och kring sig. Men då uppkommer en  annan rätt så skrämmande företeelse: jag blir uppvaktad av karlar! Först tyckte jag att det var lite smickrande, att det uppenbarligen inte hänger ett stort svart sorgemoln över mitt huvud. Att jag inte ser ut som jag känner mej.  Men sen blev det istället lite obekvämt. Som om jag istället utstrålar signaler om ensam, patetisk och ‘lätt byte’. Nej, så vill jag inte ha det. Och flyr tillbaka till hemmets trygga vrå.look ugly at home

Det är tydligt att jag vill ha sällskap helt på  mina egna villkor. Och det är ju inte säkert att det passar exakt i schemat för mina vänner. Mina kära väninnor är fortfarande lite osäkra på hur dom kan och bör bemöta mej. Så vissa håller sig undan (lite diskret), för dom vet helt enkelt inte hur dom ska handskas med mej. Eller hur dom ska reagera, när jag utan att tänka mej för hela tiden säger saker som “Peter brukade göra/säga…” eller “Peter tyckte…” För mej, så är han liksom med, när jag umgås med våra gemensamma vänner.

Jag vet faktiskt inte hur man bäst översätter orden “lonely” och “alone” till svenska. För det är ju skillnad. Jag klarar mej rätt bra själv, och självvald ensamhet har ofta passat mej. Nu känner jag mej helt enkelt “halv”. Lite övergiven, kanske. Men inte “lonely”. Svårt att förklara. Det tomrummet som finns, kan ju ingen annan fylla. Och det är faktiskt jävligt svårt att acceptera.2014-03-20-0944_532a9c55ddf2b314f76d7ab1

Advertisements
This entry was posted in Vardagsbetraktelser and tagged , , . Bookmark the permalink.

Kommentera gärna!

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s