Det var dags att skaffa ett nytt pass. Det gamla går ut snart, och jag ville inte hamna i samma klister som så många andra, att man måste vänta i all oändlighet för att få en tid att göra ett nytt som sedan har evighetslång leveranstid.
Tidigare har jag klarat av det här på ambassaden i Lissabon. Det brukade vara en enkel match. Det var nära, ingen krånglig tidsbokning och så hade jag en god vän som jobbade där (vilket ökade nöjet). Det var före pandemin. För när den var över så verkade varenda svensk medborgare drabbats av en obändig längtan att resa utanför Schengen-området. Även ambassaden drabbades och det var svårt att hitta tider.
Nu fick jag lite andnöd, för det fanns en transatlantisk resa på kartan och tiden rinner fort iväg.
Efter lite sökande på internet visar det sig att det var i princip noll väntetid för en tid på Täby polisstation och priset var så mycket lägre att jag nästan fick råd med en turochreturbiljett till Arlanda samma summa ambassaden numera vill ha för ett pass.
Och då kan jag träffa några av barnen och barnbarnen medan jag bor i min lya på samma gång. Inget att fundera över. Jag bokade in alltihop, och hoppades att jag skulle kunna ha det nya passet med mej på hemresan.
Jag anlände till mitt hemland på en tisdagen, och på onsdagen hade jag en tid bokad hos polisens passexpedition. Där möttes jag av en mycket tillmötesgående ung dam som gav mej en blankett att fylla i. Hoppsan! Jag måste tydligen genomgå en särskild kontroll av medborgarskap eftersom jag inte är bosatt i Sverige. Hon förklarade att en sådan här kontroll kan göra att passet tar lite längre tid.(Inget jag planerat för) Under tiden får jag fylla i ungefär allt jag vet om mina föräldrar: deras fullständiga namn, födelsedatum och ort, när de flyttade ut från Sverige. Och sedan när jag besökt Sverige…. alla gånger! Jag klarade det mesta ur minnet och höftade fritt på resten. Mitt gamla pass var tydligen inte tillräckligt för att visa att jag var svensk medborgare. Det kändes rätt skumt. Hon bläddrar i mitt pass medan hon förklarar att jag får ta av mej halsduken, för nu ska det tas ett nytt foto. Och kommenterar att jag ser alldeles för glad ut på min gamla passbild. Så glad får man inte se ut enligt reglerna. Man får inte visa tänderna, och håret måste vara lite tillbaka.
Nä, det är faktiskt rätt opraktiskt att se glad ut på passbilden. Det har jag lärt mej. Jag har passerat gränskontroller där det är automatisk ansikts-igenkänning, och så som jag ser ut efter sju timmar i en obekväm flygstol, trött, hungrig och kissnödig, då blir man inte igenkänd. Så ser jag alltså inte ut på mitt passfoto. Efter att ha insett vari problemet bestod, så flinade jag mot kameran och vips blev jag insläppt. Aha, det är så det fungerar.
Fast egentligen borde man ju göra tvärtom! Man ska ha folk att se riktigt glada ut på passbilden, så de alltid passerar in i ett nytt land med ett leende. Eller?
Hursomhelst, på följande måndag, bara tre arbetsdagar senare, fick jag en e-post från polisen där de meddelar att mitt pass är klart för avhämtning. Otroligt snabbt, trots den särskilda medborgarskapskontrollen.
Jag tar den lilla Toyotan och susar genom snömodden till Täby och kan hämta ut mitt sprillans nya pass.
Jag ser i alla fall lite glad ut på det nya fotot. Så glad som man ska vara när man åker på nya äventyr. Inga tänder synliga, bara Monalisa varianten. (Om Monalisa vore en svensk kärring då).
Man är faktiskt orolig i onödan för det här med passfotot. Vi vet ju alla ändå att förutom roboten/personalen på gränskontrollen blir ju fotot bara tillgängligt för offentligheten om man är efterlyst för ett allvarligt brott, kidnappad eller om flygplanet råkar trilla ner. Så nu lägger jag bilden här, så mina läsare slipper vänta på att nåt sånt ska hända.
Livet på landet - och i utlandet 
Pingback: Sverigebesök i Februari | Livet på landet – och i utlandet